Marias berättelse

Marias berättelse

Min sjukhistoria började år 2010 då jag var ute i skogen och fick en fästing som satte sig i naveln. Jag såg det inte först, men blev väldigt trött dagarna som följde. Jag satt och somnade på jobb, hade ingen ork alls. Efter ett par dagar så kunde jag inte få upp benen på en stol ens en gång. Jag fick problem med balansen och kände mig svimfärdig. Jag förstod ingenting förrän efter någon då min man såg den röda ringen runt min navel. Efter det följde många sjukhusbesök, där jag bla fick antibiotika i 2-3 veckor. Men då jag blev bara ännu sämre. Jag kunde knappt ta mig till toaletten själv, benen ville inte fungera och jag var helt matt i hela kroppen. Det var som om något hade kört över mig. Jag var inlagd på sjukhus i ett par olika omgångar om ca 1 vecka var gång. Läkarna förstod inte varför jag inte blev bra, och det gjorde inte jag heller. Jag blev idiotförklarad när jag inte kunde gå. Jag fick höra att det satt i mitt huvud, det var ju bara att ställa sig upp och gå, sa läkaren. Jag önskar att hon hade rätt, men hon kunde inte haft mer fel än så.

Mitt liv var ett rent helvete, med ständig värk, yrsel, orkeslöshet osv. Jag glömmer aldrig den gången när jag var inlagd på sjukhuset gång nr 2. I slutet av den veckan så skulle jag prova att cykla på motionscykel. Det var inget motstånd på cykeln och jag lyckades trampa runt ett par cykeltag. Det hela skedde i slow motion, men jag grät av lycka. Detta hade varit omöjligt tidigare. Men dagarna gick, veckorna, månaderna men jag blev inte bra. Det var då som jag själv sökte upp en specialist, Katharina Ornstein, för att försöka få någon som helst förklaring till varför jag mådde som jag gjorde. Hon sa att hon inte riktigt förstod varför allt hade gått så snabbt, från frisk till så sjuk på så kort tid. Det brukade vara så hos barn men inte hos vuxna. Hon hade ingen förklaring men försäkrade mig om att jag skulle bli helt återställd även om det kunde ta tid. Och tiden gick utan att jag blev bra. Efter ca 1 år blev jag i alla fall så pass bra så att jag kunde leva ett hyfsat bra liv. Jag visste ju hur illa det varit så jag var nöjd med hur det blev. Jag kunde gå igen och så småningom springa mindre rundor också. Längre fram kunde jag spela innebandy igen som jag älskar. Men gjorde jag för mycket eller stressade upp mig så kunde jag bli sängliggandes i några dagar med värk och influensakänsla.

Åren gick och jag mådde hyfsat bra. Ända tills sommaren 2016, rättare sagt den 11 juni. Då helvetet bröt lös igen. Jag hade en fästing innan sommaren och blev snabbt tröttare men eftersom det inte fanns någon röd ring så fick jag ingen medicinering. Vår äldsta dotter tog studenten den 10 juni och det var en del stress med förberedelser med fest osv. Allt var ändå frid och fröjd och vi dansade på natten och hade kul. Sen kom lördagen, vi röjde undan allt och fixade det sista. Sen satte jag mig ner och allt rasade. Full värk i benen och influensa liknande symptom igen. Jag visste vad det var men trodde att efter några dagars vila så skulle det kännas ok igen. Det brukade det ju göra. Men inte denna gång tyvärr. Det blev bara sämre och sämre. Jag tog blodprov och fick utskrivet antibiotika i två veckor. När kuren var avklarad så kände jag mig bättre i tre dagar, sen började det gå åt andra hållet igen. Jag fick ingen som helst hjälp av läkarna utan de ville istället skicka mig till en psykolog. Världen rasade än en gång. Jag mådde så fruktansvärt dåligt och precis som förra gången undrade jag om detta var den framtid som jag skulle få. Många tankar snurrar i ens huvud när livet vänder tvärt, och man vet inte hur man ska klara av att ens leva. Jag kände mig helt värdelös. Jag är mamma till tre barn, har ett hus och ett jobb att sköta och jag klarade knappt av att gå upp på morgonen. Jag fick utskrivet en rullstol eftersom jag inte kunde gå ut med min hund längre. När jag åkte hem för att prova ut rullstolen så brast det för mig helt. Hur kunde det bli så här? Jag ville inte leva längre. Jag var bara till besvär. Jag intalade mig själv att familjen skulle ha det bättre utan mig. Allt var svart. Väldigt svart.

Jag har alltid haft höga krav och alltid velat att allt ska vara perfekt. Varför vet jag egentligen inte, men så har det alltid varit. Därför har jag bara sjukanmält mig två dagar sen den 11 juni 2016. Även om jag har hasat mig fram på kryckor så har jag tagit mig till mitt jobb. Det skulle knäcka mig psykiskt annars. Men gud vad jag har mått dåligt. Jag har åkt till olika läkare hela hösten, från neurolog till ortoped mm. Gjort olika röntgen osv. När jag har tagit upp att det antagligen har med borrelian att göra så har läkaren sagt till mig att jag har fått behandling för min borrelia så det kan jag lägga bakom mig. För det är det absolut INTE! Man blir ledsen och känner sig så maktlös. Dom lyssnar inte, vill inte förstå. När jag begärde ut mina läkarjournaler så visade det sig att läkaren själv hittat på vad han skulle skriva för där stod:

”Patienten har haft mångåriga ryggbesvär under sina år som innebandyspelare.”

Jag visste inte vad jag skulle tro. Där har jag suttit och berättat för honom hela min historia också skiter han i det och skriver något helt annat?! Jag sökte hjälp för mina problem med benen, värken och de influensaliknande symptomen och har aldrig sagt att jag har haft problem med min rygg. Och när jag ringde och ifrågasatte det så sa han bara att vi måste ha missförstått varandra. Hur fasiken kan man missförstå det?! Man blir bara tryckt längre och längre ner i skiten hela tiden. Man är ju allt annat än stark i dessa situationer, så man är ganska lätt att knäcka helt. Jag höll på att ge upp, men jag skickade mina blodprover till Arminlabs i Tyskland och efter en vecka fick jag svar. Jag hade det som jag befarade, borrelia, twar, mycoplasma, coxackievirus och dåligt immunförsvar.

Jag är med i olika facebook grupper som handlar om borrelia, och det var där jag läste om en borrelia studie med frekvensterapi. Och tänkte ”vad har jag att förlora”? För så här vill och kan jag inte leva.” Jag kontaktade därför Robban och bestämde mig för att åka till Borlänge i två veckor, i slutet på oktober, för att göra behandlingarna. Jag tog semester från jobbet och försökte lösa det övriga med barn, hund osv. Med allt som jag varit med om tidigare så vågade jag knappt hoppas på att behandlingarna skulle hjälpa. Men redan på den första behandlingen så kände jag att något hände i mina ben. Många som är sjuka i denna sjukdom har värk i hela kroppen, men eftersom jag har det begränsat till benen så var det kanske därför som jag kände av det fortare än andra. Jag vet inte. Jag fick titta på analyseringen av mitt blodprov och fick för första gången se borrelia spiroketerna i mitt blod, de såg ut som maskar. Det var mycket känslor som dök upp, trots allt så hade jag bara någon vecka tidigare blivit idiotförklarad och utskälld av läkaren när jag nämnde borrelia och nu såg jag det framför mig, jag hade rätt.

På dagarna satt jag på behandlingarna och på kvällarna grät jag och saknade familjen. Jag längtade hem. Jag bad varje kväll att jag skulle kunna få må bra igen så att jag orkade vara den mamma som mina barn behövde. Redan efter några dagar så provade jag att gå en liten runda runt området där jag bodde, och jag klarade det! Det var magiskt, för det hade varit helt omöjligt för mindre än en vecka sedan. Jag kunde inte förstå det, men vågade fortfarande inte hoppas. Var det en tillfällighet? Jag provade att gå rundan nästan varje kväll och det funkade bättre och bättre. Jag väntade på bakslaget, men det kom aldrig. Jag var så lycklig. Jag kämpade på med behandlingarna och åt nyttigt och tog de olika tillskott som jag blev rekommenderad. Jag gjorde kaffelavemang. Jag började till och med att göra sit ups och armhävningar på kvällarna. Sånt här händer bara på film, tänkte jag. Jag grät av lycka. När jag sen kom hem efter två veckor och mötte min fina familj så blev det många glädjetårar. Två veckor tidigare så hade jag rullstolen till hjälp och nu stod jag där utan större besvär och fyra kilo lättare. Efter maten ville jag gå runt kvarteret och barnen följde med. Dom var chockade! ”Mamma, du kan ju gå igen! Och inte så sakta heller!” Och jag svarade ”Ja, det kan jag”, med tårfyllda ögon. Det var ögon fyllda av glädje.

Efter hemkomsten så jobbade jag vidare med att göra kaffelavemang, leverrening och åt sunt. Det gick åt rätt håll även om det gick sakta.

Vår dotter Emelie har också varit sjuk hela hösten, och har mått jättedåligt med värk i kroppen, huvudvärk och yrsel. Hon har varit väldigt trött och inte orkat med någonting. Har mest sovit på sin fritid. Vi har varit hos ett stort antal läkare. Den ena dummare än den andra. Till sist bestämde vi oss för att skicka hennes blodprov till Tyskland. Jag har hela tiden befarat att det skulle ha med borrelia att göra men har inte haft det svart på vitt. Men jag har tvivlat på min magkänsla ibland när inte några prover här i Sverige har visat något. Men när svaren från Tyskland kom så brast det igen för mig. Emelie hade samma sjukdomar som jag. Läkarna här i Sverige ville inte lyssna och göra något förutom att skicka henne till psykologen. Tack och lov så hade jag ju redan hittat min ängel, Robban Palmehed. Jag tänkte direkt att vi måste åka till Borlänge igen. Det är vår enda chans. Jag vet att frekvensterapin inte botar alla för vi har alla olika symptom, men jag vet hur mycket det hjälpte mig.( När jag kom och tog det första blodprovet så klassades jag som en 3:a på spiroketer och en 2:a på cystform av en skala från 1-5, där 5 var värst. Efter behandlingarna så visade det sig att jag inte hade några spiroketer kvar och klassades som en 1:a på cystformen.) Därför tvekade jag inte en sekund utan bokade upp henne på studien direkt och bokade samtidigt upp mig för en runda till. Jag tänkte att det kan ju inte skada, jag måste ju ändå följa med Emelie till Borlänge.

Så vi åkte till Borlänge på Nyårsdagen och spenderade två veckor tillsammans med behandlingar. Det gick bra tyckte vi. Extra kul var när det var en kvinna som kom fram till oss och frågade om det var ”jag med benen”, för hon hade hört talas om mig. En riktigt solskens historia, tyckte hon. Och det var just vad det var

Emelie kände inte så mycket skillnad som jag under tiden vi var där, men hennes huvudvärk försvann och en del av värken. Hon hade haft huvudvärk hela hösten så hon var jätteglad över att få slippa den. Och vi vet att det fortsätter att jobba i kroppen tiden som följer efter behandlingarna, så det blev bara bättre och bättre. Fram tills nu så har min dotter fått tillbaka en stor del av sitt liv. Hon har sluppit huvudvärken och för det mesta har hon ingen annan värk heller. Hon har fått tillbaka en del av sin ork och har precis börjat vara med på idrotten i skolan. Hon är så glad för att äntligen kunna få leva igen. Och jag, som mamma, är överlycklig för hennes skull.

Det går framåt för mig också, jag kan gå de rundor som jag vill, men jag kan fortfarande inte jogga eller spela innebandy. Hur framtiden ser ut vet jag inte, men det jag vet i nuläget är att jag vill vakna varje morgon och så har det inte alltid varit.

Jag rekommenderar varmt Robban och hans frekvensterapi med Biochargern av hela mitt hjärta. Jag har aldrig tidigare mött någon som besitter sådan kunskap som honom inom området och som ger hela sitt allt för att komma fram till ett ”botemedel” mot denna fruktansvärda sjukdom. Han lyssnar, bryr sig och ger goda råd. Robban har som sagt räddat både mig och min dotter. Jag kommer aldrig att kunna tacka honom tillräckligt. För mig så är både Robban och Titti, som gör blodanalyser, änglar. Och världen skulle behöva många fler som dem.

Man känner ett så varmt välkomnande från de båda redan vid första besöket.

Maria Lindahl, maria@lr-system.se

Comments are closed.